Såkerhetspolitikens iimkespolitiska forutsåttningar i Finland

I forbindelse med et nyligt afholdt seminar om Finland i København fremlagde informationschef ved Nordisk Ministerråd, Ralf Friberg, et papir om den finske sikkerhedspolitiks indenrigspolitiske forudsætninger. Papiret bringes her i sin originale version. Forfatteren er tidligere finsk socialdemokratisk rigsdagsmand. Han var ordførende i den 2. parlamentariske forsvarskommission og medlem af den første. Han er kaptajnløjtnant af reserven.
 
 
Den avslutade presidentvalskampanjen i Finland bekråftade intrycket av att såkerhetspolitiken år et relativt fredat område av den politiska processen i landet. Fastån en av kandidaterna lanserades som fredskandidaten framom andra, har det varit svårt att i det allmånna kampanjlarmet urskilja starka konfliktsignaler.
Orsakema till detta numera statiska monster år av både aktuell och bestående art. Ett litet land som Finland ser det som en livsnodvåndighet att betona kontinuiteten i den såkerhetspolitiska linje som år rådande. Dårmed avses såvål komplexet av de internationella fordrag som utgor grunden for Paasikivi-Kekkonen linjen, som de medverkande politiska krafternas motiv och vårderingar. Dårtill framstår det som sårskilt aktuellt infor en genomgripande generationsbrytning på presidentposten, att slå vakt om det såkerhetspolitiska kapital, som Finland gradvis har byggt upp efter andra vårldskriget. Det existerar heller inget omedelbart inre eller yttre tryck, som skulle kråva svar på akuta såkerhetspolitiska frågestållningar.
Under en kraftfull president har Finland i ett kvartssekels tid foljt en klart utstakad politisk linje, som varit framgångsrik och gett resultat. For nårvarande existerar inget alternativ, som skulle ha någon som helst politisk burskap.
Finland saknar problem av såkerhetspolitisk art i relation till sina nordiska grannlånder. De såkerhetspolitiska forslag, som nårmast bara i idéform har lagts fram, som tanken på en kåmvapenfri zon, har en dimension som omfattar de nordiska lånderna i ett storre intemationellt sammanhang. I relation till Sovjetunionen har Finland lost sitt såkerhetspolitiska problem genom att ingå vånskaps- och biståndspakten. Ur detta avtalsforhållande har i regel inga konkreta krav på t.ex. landets forsvarsåtaganden emanerat. Ifråga om handgripliga såkerhetspolitiska problemstållningar har Finland undgått en del av dem, som ingår i dagens europeiska monster. Det existerar ingen konflikt kring frågan om ett kårnvapenkrig, dårfor att landets forsvar inte år uppbyggt med tanke på ett sådant. Finland har inte att mota krav på att forsvarsutgiftema reellt borde oka med en viss årlig procent. Man år i dagens situation varken ett uppmarschområde eller en region for basering av utrustning eller trupper. Inom den vapenteknologiska utvéck- lingen står Finland inte egentligen infor vågskål, den egna vapenindustrin år blygsam och forsvarsmakten har inte dimensionerats for att ens på ett tillnårmelsesvis heltåckande sått i sin utrustning tillgodogora sig den vapenteknologiska utvecklingen med dess tvivelaktiga vålsignelser.
Ånnu år 1950 arbetade en tredjedel av Finlands befolkning i primår- nåringarna, fråmst jord- og skogsbruk. En majoritet av månniskorna bodde på landsbygden. Idag har antalet engagerade i primårnåringarna gått ned till tolv procent och en klar majoritet av finlåndarna bor i ståder och tått- befolkade samhållen. Forst på 1960-talet har Finland tagit det slutgiltiga steget in bland de h5gt utvecklade industrinationemas krets. Det finlåndska samhållet år i dag betydligt homogenare ån tidigare. Som en foljd både av sociologiska foråndringar men också medvetna politiska stråvanden år Finland i dag ett betydligt båttre integrerat samhålle ån tidigare. Polariseringen till foljd av skillnader mellan stad och landsbygd, utbildning och yrke, inkomst och formogenhet, har klart mildrats. Denna allmånna utjåmning har åven inverkat på såkerhetspolitikens stållning i den inrikespolitiska processen.
Traditionellt brukar såkerhetspolitiken indelas i utrikespolitik och forsvarspolitik. Inom utrikespolitiken råder en hog och, som det forefaller, bestående grad av konsensus. Det år mojligt, att den rått omfattande enighet, som åven råder om forsvarspolitikens mål och medel delvis avspelar det utrikespolitiska samforståndet, som i finlåndska sedan långe år det primåra.
Ett uttryck for instållningen till forsvarsfrågor kan rent konkret utlåsas av det faktum att Finland under de senaste elva åren haft tre parlamentariska försvarsutredningar dår endast få, och i flera fall formella, reservationer har ingått i de slutliga rekommendationerna. A andra sidan avslutar den tredje parlamentariska försvarskommittén sitt betänkande med att inte rekommendera en ny utredning efter en beståmd intervall.
En del av den utrikes- och försvarspolitiska enståmmigheten kan bero på att statschefen i Finland inom bägge områden har vissa i författningen klart markerade befogenheter. Presidenten äger som bekant enligt författningen rätt att besluta om skötseln av landets utrikespolitiska angelägenheter, en rått som Urho Kekkonen till fullo utnyttjat, han är därtiil försvarsmaktens Överbefälhavare. Detta irmebår att försvarsmaktens kommendör har direkt föredragningsrätt inför presidenten inom sitt kompetensområde. Sålunda befordrar presidenten alla officerare, han utfärdarmest formellt präglade - dagorder till försvarsmakten och kan stå central i den försvarspolitiska beslutsprocessen. Försvarsministern är parlamentariskt ansvarig för endast försvarsministeriets verksamhetsområde, budget, anskaffningsfrågor, fastighetsärenden och FN-styrkoma, för att nämma några.
I de två första parlamentariska försvarskommittéemes betänkahden ingick förslag om att »parlamentarisera« den försvarspolitiska beslutsprocessen, men dessa krav, som främst infördes på förslag av utredningarnas vänstermedlemmer har inte förverkligats.
I någon mån har dock försvarspolitikens position i samhället blivit klarare. Under 1970-tallet fick man sålunda en lag om försvarsmakten, där dess uppgifter för första gången anges och där den tidigare administrativa bestämmelsen om att försvaret skall verka för upprätthållande av den lagliga samhällsordningen, har mjukats upp. Man har också fått en lag om övergång till s.k. enhetsbefäl. Man har också fått fram ett - oenigt - kommittéförslag om lagstiftningsbehov för kristider, s.k. beredskapslagstiftning. En förordning reglerar numera försvarsrådets verksamhet. I rådet ingår centrala regeringsmedlemmar och företrädare för den högsta militära ledningen. I försvarsrådet avklaras bl.a. koordineringsproblem mellan olika förvaltningsgrenar samtidigt som regeringen får del av militärledningens aktuella bedömningar.
Riksdagens roll inom säkerhetspolitiken är undanskymd. Utrikesutskottet kan visserligen sammanträda även om riksdagen inte är samlad och dess medlemmar kan åläggas tysthetsplikt. Däremot är riksdagens försvarsutskott ett anspråkslöst organ i politikernas interna rangskala. Utskottet behandlar mest endast lokalt präglade motioner om kasernbyggen och flygfält eller sociala frågor, som hör samman med beväringarnas situation. Antalet regeringsförslag, som utskottet behandlar under året går sällan upp till tio.
Inom säkerhetspolitiken finns även några sakkunnigdelegationer. Av dessa är kommissionen för försvarsinformation politiskt sammansatt, kommissionen har en begränsad informations-, utbildnings- och planeringsverksamhet inom massmedia- och skolsektorn. Kommissionen för försvarets vetenskapliga planering och den ekonomiska planeringskommissionen är rena sakkunnigorgan, som sällan bidrar till någon offentlig debatt eller för den delen, offentlig insyn i vad organen sysslar med.
Medborgare i intressanta positioner inom utbildning, massmedia och central samt regional förvaltning kallas till försvarskurser, som tidigare kallades totalförsvarskurser. Kurserna räknas som repetitionsövningar för de manliga deltagarna och är både krävande och långa, tre veckor. Närmare etthundra kurser har redan ordnats och flera tusen personer har genomgått denna utbildning, som från försvarets synspunkt sett har varit utomordentligt ändamålsenlig.
Nästan alla politiska partier i Finland har utrikespolitiska och försvarspolitiska program. Endast folkdemokraterna-kommunisterna saknar i dag ett uttalat försvarspolitiskt program. De övriga partiernas program utgår från att Finland bör upprätthålla en försvarsmakt. Tonvikten varierar, naturligt nog, när det gäller t.ex. försvarsbudgetens finansiering. Under socialdemolo-aternas senaste partikongress antogs ett nytt program dar kongressmajoriteten mot partistyrelsens programförslag genomdrev en ståndpunkt enligt vilken försvarsutgifterna inte borde få öka och Finland inte borde få bedriva vapenexport. Kommunisterna-folkdemokraterna inlämnade för sin del en reservation till den senaste försvarsutredningen där man opponerar sig mot förslagen som gäller försvarsanslagens nivå, storleken på landets egentliga stridande förband (förslaget är på 250.000 man) och en del nyanskaffningar till flyget (en tredje halvflottilj jaktplan) och marinen (tre förband patrullfartyg). Därtill fogade fkp-medlemmen, som företräder partiets minoritet, en reservation där det anges att NATO utgör det enda egentliga hotet mot Finlands säkerhet och nationella intressen, framförallt i riktning mot Leningrad och Murmansk samt den del av det finska Lappland som gränsar till Norge. »Tanken att man bör kunna tillämpa VSB-paktens militära klausuler redan vid ett hotande anfall. .. borde utgöra en grundläggande utgångspunkt för Finlands försvarsplanering, därför att samarbetet för att vara trovärdigt måste i tillräcklig grad vara förhandsplanerat. . .«. Detta underskrev alltså inte den andra fkp-medlemmen i utredningen.
I avgörande skeden är det viktigast hur folkopinionen i Finland förhåller sig både till säkerhetspolitikens problemställningar och dess politiska ledning. En majoritet av den vuxna befolkningen i Finland har aldrig behövt delta i kriget. De yngsta frontmäimen är i dag redan över femtio år gamla. Det är därför intressant att ta del av opinionsmätningar, som utvisar utvecklingen imder en längre tid.
Det föreligger nu en förhandsrapport från de senaste opinionsmätningarna rörande säkerhetspolitiken. De har gjorts efter det president Urho Kekkonens läkare i mitten av september meddelade, att presidenten blivit sjukskriven men innan beskedet om hans tillbakaträdande hade hunnit meddelas. Inte på tio år har så många finländare - 93 procent - ansett att landets utrikespolitik skötts väl eller mycket väl. Denna enighet överskrider partigränserna.
 
På frågan hur väl eller illa Finlands utrikespolitik har skötts har man under perioden 1964-1981 fått följande svar:
 
 
Under de senaste tjugo åren har inställningen till VSB-pakten blivit positivare. Kanske det har sitt intresse att observera att, strax efter utbrottet av krisen i Afganistan och Sovjets inmarsch, attityden till VSB- avtalet förblev positivare än året innan.
 
På frågan om man ansett att VSB-avtalet mellen Finland och Sovjetunionen verkat positivt eller negativt på Finlands internationella position har under åren foljande svar getts i måtningarna:
 
Åven betraffande forsvarsanslagen har i stort sett samma fråga stållts under snart tjugo år. Om anslagen sager man:
 
 
Partivariationerna i svaren årr alltså synnerligen små betråffande de fyra stora partierna (gallupurvalet år alltfor litet for att tillåta såkra måtningar betråffande småpartierna).
Under de tre senaste åren varierar den positiva uppskattningen av ut- rikespolitikens skotsel inom samlingspartiet (de konservativa) mellan 87 och 93 procent, inom centerpartiet år motsvarande siffran 89-95, bland socialdemokraterna 89-96 och bland folkdemokraterna svånger talet mellan 90 och 95 procent.
Inom hogern har uppskattningen av VSB-paktens positiva betydelse under de tre senaste åren stigit från 62 till 72 procent, for centem år talet 81-86, socialdemokraternas siffra år 86-90 och f5r folkdemokraterna 88-92 procent.
Instållningen till forsvarsanslagen varierar mera, vilket naturligtvis visar att forsvarsfrågan i alla fall år något mera inrikespolitiskt kontroversiel ån utrikespolitiken.
 
Försvarsbudgetens utveckling:
 
 
Det framgår klart, att en majoritet inom alla fyra partier antingen håller på oförändrade eller höjda anslag medan gruppen som kräver att försvarsanslagen skall minskas är klart störst bland folkdemokraterna. Opinionsmätningen avviker här klart från t.ex. diskussionen på socialdemokraternas senaste kongress där kvinno- och ungdomsorganisationernas majoritet gick emot partiledningen i försvarsfrågan med stöd av en radikal gruppering inom moderpartiet.
 
Medan opinionerna ifråga om försvarsbudgeten under inga omständigheter har utvecklats till förmån för ökade anslag, hyser finländarna samtidigt en större oro för världsfreden än året innan. Nu anser man att riskerna för en konflikt är mycket eller tämlingen överhängande i 31 procent av fallen mot bara 23 procent 1980. Mest bekymrade är folkdemokratema, minst socialdemokraterna. Läget i Polen och Afganistan förbinder man helst med det internationella läget och inte Finlands egen säkerhet.
 
Över 90 procent av anhängarna inom de fyra stora partierna anså att presidenten Kekkonens sjukskrivning och statsministerns inträde i hans ställe inte hade inverkat negativt på Finlands internationella position. Bekymmer inför sjukledighetens effekt på skötseln av Finlands affärer har uttryckts såhär:
 
  • synnerligen bekymrad 6 procent
  • något bekymrad 30 procent
  • just inte alls 39 procent
  • inte tänkt på saken 24 procent
  • vet inte 1 procent
Folkopinionen är alltså synnerligen stabil trots en pågående brytningstid. De första uppgifterna från förhandsröstningen i presidentvalet tyder på, att skiftet på presidentposten enbart har stimulerat till politisk aktivitet, förhandsröstningen är denna gång nästan dubbelt så hög som vid senaste riksdagsval och fyrfaldig jämfört med valet av president 1978 då Urho Kekkonen var den allt överskuggande kandidaten.
I sista hand är försvarsmakten det utslagsgivande instrumentet ett land har för att värna sin integritet. Enligt den senaste försvarsutredningen skall 250.000 man få modern utrustning för att kunna utgöra ryggraden i landets territorialförsvarssystem. Hela den disponibla reserven anses i slutet av 1980-talet vara ca. 600.000 man. Detta är en hög siffra enligt västeuropeisk måttstock och extremt hög med tanke på Finlands folkmängd om 4,7 miljoner. Siffran blir förståelig då man beaktar att den allmänna värnplikten genomförs synnerligen konsekvent. Årligen inkallas 92 procent av den aktuella kontingenten, även om någon procent hemförlovas, mest av psykiska orsaker, under pågående beväringstjänstgöring. För jämförelsens skull kan nämnas att siffran för Sveriges del ligger vid 85 procent medan den är lägre i Norge och på grund av olika principer vid uttagning till militär tjänst knappast går att jämföra med Danmark.
Finlands höga siffra visar, att debatten om värnpliktsvägran inte har slagit igenom på bred front. Siffran för civiltjänstgörare har dock stigit de senaste åren.
 
 
En diskussion har det senaste året förts om civiltjänstgöringens villkor. En arbetsgrupp föreslog 1980 att tjänstgöringen som civil inte skulle få innebära påfallande lättnader jämfört med värnpliktens fullgörande, vilket man ansåg nu kunde vara fallet. I stället borde civiltjänstgöringen få anknytning till totalförsvaret genom utbildning till humanitära insatser inom befolkningsskydd och brandv ärn t. ex. Förslaget väckte motstånd hos civil- tjänstgörama förbund och flera vänstergrupperingar och har tillsvidare inte kunnat genomföras. En likartad debatt om kvinnornas roll i försvarsansträngningarna har även resulterat i, att der knappast finns grundval för konkreta åtgärder i någon riktning.
Det kan alltså sägas, att vapenvägran, civiltjänst och kvinnlig värnplikt väl orsakar debatt då och då, men att dessa debatter inte tillsvidare har inverkat på själva systemets uppbyggnad. Man vågar dock förmoda, att situationen kan förandras ifall Finland i fortsättningen kraftigt försummar utrustningen av sina trupper och man måste med levande material i alltför hög grad kompensera materiella brister.
Inom trupperna torde andan vara god och detta gäller i särskilt hög grad de inkallade till reservövningar, en aktivitet som i framtiden kommer att öka på grund av nedgången i årsklasserna. När ett reservistförband tillfrågades huruvida Finland borde försvara sig i fall landet angreps svarade 85 procent reservationslöst jakande och 6 procent var nästan av samma åsikt. Klart nekande svarade 0,3 procent. Ca 40 procent av reservisterna var klart av annan åsikt beträffande påståendet att deras utbildning var oändamålsenlig med tanke på krigstida uppgifter, medan 19 procent anmälde annan åsikt i någon mån. Över 60 procent ansåg reservövningama nyttiga med tanke på ett krigsläge och fyra av fem reservister anmälde att man litade på sin reservistkollega och 95 procent trodde sig få hjælp av sin kamrat om man skulle behöva det.
År 1978 genomfördes en omfattande undersökning av beväringamas försvarsopinioner. I tabellen förekommer dels värdet för alla truppförband, för elitförbandet fallskärmsjägarskolan och truppavdelningarna i södra Finland särskilt for sig.
 
 
Mot bakgrunden av undersökningar i förbanden torde man alltså kunna anta att det finns ett betydande mått av försvarsvilja i Finland, att rikets säkerhetspolitiska ledning bör ha förutsättningar att räkna med ett rätt enhälligt stöd från medborgarna, och att omständigheterna måste vara synnerligen exceptionella ifall Finland med anledning av bristfälliga förutsättningar rent politisk kris.
Några randanmärkningar torde ännu tillåtas. Fastän Finland medvetet strävat till en balanserad regionalpolitisk utveckling och därmed även stora delar av landsbygden räddats till livet under 1970-talet, är det ett faktum att det ena av den finländska försvarspolitikens aktuella tyngdpunktsområden, nämligen Lappland, kan försvaras endast med trupptillskott söderifrån. Med allt större avstånd mellan tjänstgöringsort och hemort understrykes under 1980-talet beväringamas sociala problem. Detta gäller såväl fria resor, dagpenningens storlek, hemförlovningspeng, familjeunderstöd och andra socialpolitiska stödåtgärder. Trots att det råder enighet såväl inom militärledningen som de politiska partierna om att förbättra de värnpliktigas situation i Finland, återstår ett omfattande reformarbete, som för närvarande bromsas upp av statsfinansiella skäl. Om man överhuvud taget kunde peka på en brisant faktor under den helt lugna inrikespolitiska situationen när det gäller försvar och säkerhet, så vore detta i så fall beväringamas situation. I genoinsnitt måste en beväring i dag använda mellan två- och tretusen mark egna medel under sin korta tjänstgöring i försvaret, åtta eller elva månader. Detta kan inte vara riktigt.
I snitt bmkar försvarsutgiftema utgöra 1,5 procent av bruttonationalprodukten, motsvarande ca 5-5,5 procent av statsbudgeten. Vid en europeisk jämförelse är detta blygsamma siffror och jämförbara endast med Österrikes. Detta iimebär, att försvarsanslagen inte är så omstridda, som i andra länder och framförallt orsakar de inga stora politiska kriser. Det finns naturligtvis en viss opposition, särskilt när det gäller att dirigera medel till grundanskaffningar för försvaret. Oftare än andra röstar folk- demokratema mot dylika anskaffningar och det har därvid hänt, att gmppen även röstat mot t.ex. flygplansanskaffningar från Sovjetunionen.
Det finns flera orsaker till detta. Dels är folkdemokratema traditionellt pacifistiskt inriktade, ätminstone till en del, dels är deras erfarenheter från Finlands fortsättningskrig en annan på gmnd av aktiv opposition mot detta, dels är FKP starkt uppdelat och dels har en del omröstningar inträffat under valkampanjer. Men det är klart, att en grundlæggande skillnad till en del drag i den finländska säkerhetspolitiken nog kommer att kvarstå hos folkdemokratema, ehuru till sin omfattning och utformning av ett sådant slag, att detta inte hindrar en bred och effektiv uppläggning av den aktuella säkerhetspolitiken. I begränsad omfattning förekommer dessa fenomen även inom socialdemokratin.
I denna framställning har inte försvarets egen ställning berörts. De stamanställda saknar rätt att inskriva sig i politiska partier och de får inte kandidera i riksdagsval. Den intema beslutsprocessen kulminerar som sagt hos kommendören, med direkt föredragningsrätt inför presidenten. Sedan inbördeskrigets dagar har försvaret i en del kritikers ögon burit på en belastning, som det inte längre är rimligt att hävda. Ströuppgifter låter en också forstå att en mycket klar majoritet av de stamanstållda kan tånkas sympatisera med borgerliga partier. Dessa drag, liksom kaserneringen gor naturligvis att forsvarets stamanstållda inte uppfattas som helt integrerade i det civila samhållet. Men det finns heller ingen som helst anledning att tro att armén i något skede skulle vara annat ån ytterst lojal gentemot sittande statsledning, dess avgoranden må sedan gå i vilken riktning som helst inom ramen for det etablerade såkerhetspolitiska mönstret.
Ett problem sårskilt med forsvarspolitiken år att den inte utgor någon hogt prioriterad politisk uppgift for aktiva politiker. Jag hade anledning att under socialdemokratemas partikongress i Bjdrneborg 1981 fålla en hjårtesuck når det såg ut som om partistyrelsens utkast till nytt forsvars- politiskt program holl på att få på sina punkter en mindre gynnsam utform- ning: »Forsvarspolitiken år en andra rangens fråga, som tredje rangens politiker gor sig viktiga på och som forsta rangens politiker inte gitter befatta sig med«.
 
Ralf Friberg.
 
PDF med originaludgaven af Militært Tidsskrift hvor denne artikel er fra: PDF icon militaert_tidskrift_111_aargang_mar.pdf
 

Litteraturliste

Del: