Log ind

Den soyjetiska ubåten och svensk opinion

#

I fortsættelse af redegørelsen i april-nummeret for u-båds affæren i den svenske skærgård kommenierev professor Nils Andrén, Forsvarets Forskningsanstalt, en opinionsundersøgelse i Sverige, der gennemførtes kort efter episoden.

Rubriken år namnet på en rapport som den svenska Beredskapsnåmden for Psykologiskt Forsvar publicerade efter att ha gått ut med ett antal frågor i november 1981, omedelbart efter ubåtsaffåren. Undersokningen bekråftade något som också tidigare år kånt, nåmlingen att den svenska opinionen reagerar starkt på håndeiser som tilldrar sig i vår nårhet. Det som tilldrar sig på storre avstånd ger mindre utslag. Afghanistan 1979 gav foga utslag i opinionsmåtningarna, Polen 1981 betydligt mer och »Whiskey on the rocks« mest. Beredskapsnåmndens undersokning syftade till att belysa den svenska opinionens instållning till sex olikå frågor.

1. Allmånhetens bedomning av regeringens och militårens åtgårder i ubåtsaffåren. Var dessa alltfor svaga, lagom eller alltfor kraftiga?

2. Fortroendet till svenskt forsvar. Har det okat eller minskat, eller forblivit oforåndrat?

3. Forsvarsviljan. Har den påverkats i positiv eller negativ riktning, eller inte alls influerats?

4. Instållningen till forsvarets styrka. Tycker månniskor att denna år for liten, for stor eller ungefår lagom?

5. Instållningen till svensk nedrustning. Anser medborgama i okad eller minskad omfattning att vi bor genomfora en isolerad nedrustning, en allmån nedrustning, eller inte nedrusta alls?

6. Inställningen till Sovjetunionen. Har den påverkats i positiv eller negativ riktning, eller förblivit oförändrad?

Beträffande regeringens och de militära myndigheternas sätt att sköta ubåtsaffären ansåg en stor majoritet, som uppgick till 68%, att de vidtagna åtgärderna var »lagom«. En tämligen stor minoritet, 29%, menade dock att åtgärderna varit otillräckliga. Däremot ansåg endast 1% att åtgärderna varit alltför kraftiga. Intressantare i detta sammanhang är emellertid opinionens reaktion på de frågor som sedan länge - i vissa fall sedan 1950-talet - har ställts vid mätningarna av det svenska folkets försvarsvilja. Den fråga som skall belysa förtroendet till försvaret är formulerad: Tror Du att vårt försvar ökar våra chanser att hålla oss utanför ett eventuellt krig? Under åren 1974-81 har fördelningen mellan optimister och pessimister på denna punkt varit tämligen jämn. I båda fallen har siffrorna i regel legat omkring 50%. Efter ubåtsincidenten registrerades 46% för optimisterna och 51% för pessimisterna. De återstående visste inte hur de ville svara. Siffermässigt innebar detta en minskning för optimisterna med 6%. Denna anses emellertid ligga inom felmarginalerna för just denna undersökning. En annan stabil faktor är försvarsviljan. Den har sedan 1952 mätts med frågan om Sverige bör göra väpnat motstånd om det angrips, även om utgången för oss ter sig oviss. Svaren har under 3O-årsperioden varierat från lägst 66% (1958) till högst 84% (1957). 1981 lämnade 80% positiva svar, 12% svarade negativt och 8% visste inte hur de ville svara. Senaste året har vi bevittnat en viss ökning i försvarsviljan, men den har inte utlösts av ubåtsaffären, utan istället kommit redan som en reaktion på händelserna i Polen. Afghanistankrisen 1979 lämnade däremot den svenska folkopinionen tämligen oberörd. När det gäller det svenska försvarets styrka har hälften eller något mer, sedan 1963, ansett att det svenska försvaret har ungefär lagom styrka. Procenttalen har varierat från högst 66% (1973) till lägst 46% (november 1981). De som menar att försvarets styrka är otillräcklig har nästan alltid utgjort en mycket liten minoritet, lägst 12%, normalt omkring 20%. De senaste åren har emellertid visat snabba växlingar som speglar opinionens känsliga reaktioner just när det gäller inställningen till försvarets styrka. Avspänningspolitikens successiva upplösning ledde från 1977 till att de som uppfattar försvarets styrka som för liten aldrig underskridit 20%.

Under Polenkrisen kom siffrorna för första gången upp i över 30%. De gick snabbt ner från april till september, från 31% till 22%. Efter ubåtsaffären följde en dramatisk ökning till den högsta siffra som någonsin noterats, 42%. Den kan, tillsammans med en del andra uppmätta opinionsvärden, tas som ett uttryck för den mycket kraftiga reaktionen mot den sovjetiska kränkningen av svenskt territorialvatten och militärt skyddsområde. Hur bestående denna höjning kommer att bli är naturligtvis en helt öppen fråga. Ett rimligt antagande är att den kommer att sjunka ner mot mera normala värden om inga yttre kriser på nytt påverkar opinionen. De frågor som ställs beträffande nedrustning gäller både isolerad svensk nedrustning och allmän nedrustning. Den isolerade nedrustningen har aldrig omfattats av någon större majoritet. Under 1970-talet har i regel ungefär 20% ansett att Sverige bör nedrusta, antingen ensamt eller tillsammans med några småstater. AUmän nedrustning som också skall omfatta alla andra länder har alltid åtnjutit stödet av en majoritet inom folkopinionen. Denna har skiftat mellan ungefär 55% och 70%. Ubåtsincidenten minskade inte de isolerade småstatsnedrustamas styrka. Däremot ökade den markant antalet tillfrågade som menade att Sverige aldrig under några omständigheter borde nedrusta. Också denna grupp är alltjämt en minoritet, normalt mellan 10% och 15% men i november 1981 21%. En särskilt intressant fråga gäller naturligtvis hur ubåtsincidenten påverkade inställningen till Sovjetunionen. Beredskapsnämnden har under en följd av år ställt frågor rörande åsikterna om Förenta Staternas och Sovjetunionens politik gentemot Sverige. År 1973, alltså under Vietnamkonfliktens upplösningsskede, ansåg hälften av de tillfrågade att Förenta Staterna antingen utgjorde ett hot mot Sverige eller var en icke vänskapligt sinnad stat. Vid samma tidpunkt fälldes samma omdöme beträffande Sovjetunionen av endast 19%. I november 1981 ansåg 19% att Förenta Staterna var antingen ett hot (8%) eller en ovänlig stat (11%). Vad gäller Sovjetunionen deklarerades en sådan uppfattning av inte mindre än 71% av de tillfrågade. Av dessa ansåg nära hälften (34%) att Sovjet utgjorde ett direkt hot mot Sverige. I fråga om inställningen till Sovjetunionen speglade undersökningen därmed en drastisk förändring. I september 1981, två månader före ubåtsincidenten, hade 43% av de tillfrågade ansett att Sovjetunionen var ett hot eller en ovänlig stat. Endast 14% av de tillfrågade betraktade då Sovjetstaten som ett direkt hot. I detta fall motsvarades den negativa värderingen av Sovjetunionen dock inte av någon motsvarande positiv förändring i inställningen till Förenta Staterna. Denna har ända sedan nedgången från den antiamerikanska kulmen under Vietnamkriget uppvisat mycket låga värden, mellan 7% och 19%. Den högsta uppmätta noteringen under denna period var faktiskt just siffran från november 1981. »Hotandelen« (8%) är den högsta som någonsin uppmätts, inklusive Vietnamåret 1973. Man bör dock erinra sig att det rör sig om låga siffror i en undersökning med betydande felmarginaler. I stort sett har den svenska opinionen således visat en kraftig men delvis ojämn reaktion inför ubåtsincidenten. Beredskapsnämndens aprilundersökningen 1982, som ännu inte publicerats, understryker vad som sagts om opinionens känslighet inför yttre händelser. Delvis har en återgång skett till en mera »normal« opinionsprofil. Den kritiska inställningen till Sovjetunionen består, men långt fler betraktar nu Sovjetunionen som »ovänligt« snarare än som ett »hot«. Föreställningen att försvaret är otillräckligt har försvagats något, medan de ovillkorliga nedrustningsmotståndama minskat till sin mera traditionella nivå. Undersökningen kommer att publiceras i juni 1982.