Armén i Femte Republiken

Dette studie er udarbejdet af överstelojtnant Bengt Åhlslund, der er tjenstgørende ved den svenske Militarhögskolan.
Det er en omfattende undersøgelse af officerskorpsets sammensætning i den franske hær, dets moralske, politiske og økonomiske forhold samt holdning til det nuværende franske regime og det franske samfund som helhed.

Ett försok att karakterisera V. Republikens krigsmakt - bl a i fråga om dess attityd till regimen, relationema till samhållet i ovrigt, effektivitet och möjliga kraftutveckling - stöter på många betydande svårigheter. Påståendet att informationer och en fri diskussion i tryckt material helt sinade i och med Evian vore en betydlig overdrift, men onekligen har tal- fôrheten i frågor rorande politik och yrkesmoral blivit betydligt mindre under senare år. 
Höromåret kunde sålunda flygstabschefen, general Martin, och hans avgående kollega vid arméstaben, generalen Le Puloch, ägna sig åt ett ganska animerat professionellt gräl om det relativa värdet av kärnvapen och konventionella styrkor; vad som än sades i tämligen skarpa termer, så ifrågasattes ej den officiella militärpolitiken.(l) L’armée; se replie sur elle-même - armén sluter sig inom sitt skal - ungefär som under en serie liknande efterkrigsperioder
De antydda svårigheterna har framtvingat arbetshypotesen, att undersökningen bör utgå från krigsmaktens situation ungefär vid tiden för överenskommelsen i Evian : den är noga analyserad och beskriven. I anslutning till denna redovisning görs ett forsök att bedöma i vad mån de drag som då ansågs karakteristiska för armén alltjämt kan anses bestående. I den senare delen av arbetet diskuteres några aktuella data och opinionsyttringar. 

(1) Se bl a Revue de défense nationale, oktober 1964, L’Armée, april 1964 och Le Monde, nr. 848, 14-20/1 1965.

Det problem som här i någon mån skall belysas är »armén i V. Republiken«, relationema mellan republiken och dess armé. Schematiskt kan man studera detta problem i några delfrågor,
- arméns inställning till regimen;
- dess relationer till samhället i övrigt och
- »den allmänna opinionens« attityd till armén.

Som redan framskymtat avser undersökningen egentligen armén, sålunda landstridskrafterna. Marinen och flygvapnet kommer likväl att be- röras i vissa sammanhang. Yidare har armébegreppet i huvudsak inne- börden »den fast anställda kadern i aktiv tjänst«. I praktiken måste detta innebära en begränsning till officerskategorien, då statistiska data om och opinionsytringar från andra befälsgrupper ej varit tillgängliga.

Officerskåren efter algerietkrisen
Ett ganska rikligt material (2) gör de möjligt att rekonstruera en bild av den franska officerskåren sådan den tedde sig under IY. Republiken och den femtes forstå år. Av intresse i detta sammanhang torde främst vara officerskårens sammansätning och struktur, ekonomiska situation och levnads- forhållanden samt ej minst dess inställning till diverse politiska, idcologi- ska och moraliska problem som hade brännande aktualitet under större delen av de två forstå efterkrigsdecenniema. Det måste förmodas, att något samband råder mellan dessa två huvudgrupper av faktorer.

(2) Det statistiska material som återges i detta avsnitt har, dar annat ej anges, hämtats ur Girardet m fl, La crise militaire française 1954-1962.

Rekryteringsfrågor
Principerna för officersrekryteringen reglerades - och regleras alltjämt! - av de grundläggande lagarna från 1818 (Gouvion-Saint-Cyr) och 1832 (Soult). Andemeningen var att skapa en homogen officerskår, trots skilda rekryteringsvägar. Man kan notera att konceptet »arméns enhet« som skulle bli så dominerande under algerietkriget spelade en betydande roil. Officerarna kunde enligt dessa lagar rekyrteras via »direkta« eller »indi- rekta« vägar. Den »direkta« rekryteringen skedde genom Saint-Cyr och Ecole Polytechnique. »Indirekt« kunde officerskåren fornyas från underofficerskategorien - med eller utan särskild skolning - samt senare också genom aktivisering av reservofficerare m fl. Proportionen »direkt« och »indirekt« rekryterade officerare har under årens lopp varierat mycket kraftigt. Strax fore 1870-71 års krig bestod officerskåren till 60 % av f d undeofficerare. Tvivelsutan var den låga intellektuella nivån hos denna personal en utslagsgivande anledning till de franska bakslagen under detta krig; t e Bazaine var f d underofficer. Forliållandet motsvarade emellertid de officielle intentionerna; en annan av de ledande militiira gestalterna, Mac Mahon, understrok detta emfatiskt i ett uttalande: »Varje officer vårs namn jag last på ett bokomslag stryker jag från befordringslistan«.(3) De stora militårreformerna under 1800-talets senare decennier medforde en strukturforandring. Vid forstå varldskrigets utbrott rekryterades sålunda den overvågande delen av officerskåren — cirka 52 procent — »direkt«; av återstoden, som var f d underofficerare, hade så gott som alla under- kastats någon form av omskolning. Ungefår 12 procent av officerarna hade genomgått Ecole Polytechnique. De nårmaste åren efter forstå vårldskriget forsåmrades rekryteringen till Saint-Cyr. Samtidigt dårmed okade av- gången betydligt, sårskilt bland dem som utbildats vid Ecole Polytechnique, medan de f d underofficerare som snabbefordrats till officersgrader under kriget i relativt storre utstråckning stannade kvar i armén. Under trettiotalets senaste år forbåttrades visserligen direktrekryteringen, men likvål hade endast en dryg tredjedel av officerskåren kommit in i yrket via de »stora militåra skolorna«. Av dem var ungefår 8,5 procent polytekniker. F d underofficerare som utan sårskild utbildning befordrats till officer utgjorde nåra en fjårdedel av kåren, som till viss del nu också bor jade rekryteras bland reservofficerare.

(3) Den franska militårorganisationen under 1800-talet och intill 1939 har underkastats en ingående sociologisk analys i Girardet, La société militaire dans la France contemporaine 1815-1939. Kortfattad oversikt och diskussion av tiden t o m Algeriet- kriget i Åhslund, Statsmakt och militdrmakt. Regimen, opinionen och armén under tre franska republiker, Kungl Krigsvetenskapsakademiens Tidsskrift 1964, pp 186—212.

Andra vårldskriget och IV. Republikens forstå år innebar en våldsam omsåttning av arméns kadrar. Å ena sidan måste motståndsmån (FFI och andra) av inrepolitiska skål i betydande utrstråckning inkorporeras i armén; å andra sidan ansågas det nodvåndigt att rensa ut vissa opålitliga eller inopportuna element bland de aktiva officerarna samt dessutom att av ekonomiska skål skåra ned officerskåren. Enligt officiella uppgifter gav dessa åtgårder under åren 1945-48 totalt sett foljande resulta:

Av dem som 1945-48 kommit in i armén på andra vägar än de normala skulle emellertid ett betydande antal tämligen snart overgå till andra sysselsättningar. Av cirka 3 600 officerare emanerande från FFI var sålunda år 1960 mindre än 1 000 kvar i armén, varav 166 majorer. Frånsett tre som för kortare tid tillagts överstelöjtnantsgraden hade bland de i armén kvarstående ingen befordrats över denna nivå. Det är svårt att avgöra om dessa avgångar väsentligen berodde på en medveten elimineringspolitik från arméledningens sida eller om de cirka 2 600 »FFI-office- rarna« lämnat armén darför at den för dem utgjorde en politiskt och socialt främmande miljö.
Dessa data - som ej är helt odisputabla: uppgifter om totalavgångar på cirka 20 000 officerare förekommer(4) - bör ses mot bakgrunden av att liela officerskåren torde ha omfattat omkring 32 000 individer. Innebörden är sålunda, att armén förlorade mellan 40 och 50 procent av sina »gamla« officerare och att dessa till omkring en tredjedel ersattes av element medt helt annan utbildning och ofta från mycket skiljaktiga miljöer. Omsätt- ningsproblemet forsvårades vtterligare genom att de som av en eller annan anledning lämnade armén till 50 å 60 procent var f d elever från Saint-Cyr eller Ecole Polytechnique. Det är belysande att armén, som 1939 haft 127 »polytekniska« generaler, 1947 hade mindre än tio.(5) Officerskårens sänkta utbildningsnivå togs f ö till anledning att relativt sett försämra dess lonenivå, då det statliga avlöningssystemet reviderades efter kriget.

(4) Défense de l'Occident, jan-febr 1957, citerad av Girardet i La crise---
(5) Vernoux, La crise du reerutement des cadres et ses solutions, Revue de Défence nationale, dec 1952.

Indokinakriget innebar ganska betydande personalförluster, sårskilt bland det yngre befälet. I fråga om direkta stridsförluster skulle läget för- bättras något under algerietkriget, men å andra sidan ökade antalet av andra (= politiska) skål avgångna officerare ganska betydligt. Under femtiotalets senare hälft torde armén - utöver normala pensionsavgångar - ha förlorat cirka 2 500 å 2 700 officerare: på grund av förtidsavsked, invaliditet, direkta förluster i strid (omkring 500) mm. De reella strids- förlusterna var på grund av senare dödsfall sannolikt omkring 50 procent högre.
Personalavgångarna, stridförlusterna och officersyrkets minskade attraktivitet måste i kombination med ett större personalbehov leda till en ökad rekrytering längs »indirekta« vägar. Dessa differentierades ytterligare så att reservofficerare på olika sått, permanent eller för kortare tid, kunde integreras i den aktiva armen. Vid den nya krigsskolan i Coëtquidan, som ersatt det under kriget sönderbombade Saint-Cyr, inrättades en särskild »division-corps de troupe« för officersutbildning av underofficerare, som eventuellt dessförinnan fått en kompletterande undervisning i allmänna ämnen. (Den »direkta« utbildningen vid skola ägde rum vid »division- Saint-Cyr«, som fullföljde aldre traditioner av olika slag).
Sammanfattningsvis kan konstateras, att personalomsättningen inom den franska armén under efterkrigstiden, i vart fall fram till slutet av algerietkrisen, var exceptionellt stor. Rekryteringsvägarna differentierades alltmer, men tendensen till minskning av inslaget från Saint-Cyr (mot- svarande avdelning vid Coetquidan) och Ecole Polytechnique var markant. Polyteknikema blev en utdöende foreteelse i armén. Antalet omskolade underofficerare ökade stärkt; vidare bestod en stor del av officerskåren av f d underofficerare utan särskild kompletterande skolning. Aktiviserade reservofficerare blev en betydande befälskategori. En sammanställning för åren 1950-57 ger vid hånden att, endast cirka 55 procent af de nya offi- cerarna utbildats vid krigsskolan i Coetquidan, varav hälften på avdel- ningen Saint-Cyr, att 25 procent var f d underofficerare utan kompletterande skolning och ungefär 19 procent aktiviserade reservofficerare. En procent var polytekniker, häri inräknat de som utförde föreskriven tvångstjänst i armén.

Kvalitetsfrågor
Den franska armén har ett mycket omfattande program för officerarnas liögre utbildning; undervisningen ligger i allmänhet på ett högt plan. Urvalet till denna högre utbildning har intill helt nyligen enligt fransk tradition skett genom omfattande prov; antalet elevplatser har varit begränsat. Officerskårens kvalitet måste likväl väsentligen bestämmas av förutsättningarna hos rekryteringsmaterialet.
De stora luckorna i gruppen polytekniker har tidigare något berörts. År 1930 inträdde 150 f d elever vid Ecole Polytechnique som underlöjtnanter i armén; 1938 var antalet 100 och 1940 74. Från denna tidpunkt har det årliga tillskottet av polytekniker till armén sjunkit till omkring tiotalet och ibland därunder, detta trots att tvangs tjänstgöring om sex år i viss utsträckning förekommit De som varit underkastade denna obligation har senare, och vanligen så snart som möjligt, lämnat armén.
Avdelningen Saint-Cyr vid krigsskolan har sålunda blivit nästan den enda vägen för direktrekryteringen. En jämförelse av provresultaten 1920- 42 och 1945-58 torde antyda något högre betyg under den tidigare perioden, men en sådan undersökning medger knappast några tillförlitliga slutsatser. Antalet sökande till skolan var 1945-58 i genomsnitt ungefär det- samma som decennierna omedelbart fore och efter första världskriget (cirka 850) men endast hälften så stort som under 40-talet. Det forefaller emellertid som om antalet sökande kunnat liållas uppe endast med hjalp av särskilda åtgarder, av vilka en del sannolikt verkat kvalitetssänkande. Så har man t e höjt åldersgransen från 22 til 23, i vissa fall 24 år. Särskilda preparandkurser har inrättats och själva utbildningsprogrammet vid skolan förändrats, så att den öppnats för individer med olika kunskaps- och intresseinriktningar. Utbildningen vid Saint-Cyr hade tidigare en klart naturvetenskaplig inriktning; sedan 1956 är avdelning Saint-Cyr vid krigsskolan delad på tre linjer: »naturvetenskap«, »historia och geografi« samt »språk«.
Det är sannolikt tecken på en sjunkande kvalitetsnivå, att åren 1945-58 i genomsnitt drygt 35 procent av aspiranterna till Saint-Cyr vann inträde. 1949-52 tom mer än 50 procent. Motsvarande data för tiden 1931-31 var under 20 procent. Det har i detta sammanhang också sitt intresse, att de sökande till krigsskolorna själva, enligt en enkät 1960, av »grandes écoles« bedömde Saint-Cyr vara den näst lättaste att vinna inträda vid. För de 4 400 officersaspiranter som 1945-58 började sina studier vid krigsskolan, »avdelning Caint-Cyr« var fullständig »baccalauréat« en ofrånkomlig förutsättning. Beträffande de 6 000 övriga officersaspiranter som under samma tid utbildas vid »truppavdelningen« vid skolan forelåg ej detta krav. En tyvärr ofullständig statistik tycks emellertid antyda, att endast 30 procent av dessa elever klarat först avdelningen av »baccalauréat« och mindre än 20 procent liela examen. Å andra sidan hade dessa elever i allmänhet en betydande praktisk erfarenhet, vanligen omkring fem år, till stor del förvärvad i Indokina eller Algeriet.

Att kvalitetsmässigt karakterisera den grupp av »indirekt« rekryterade officerare som sammanfattas under beteckningen »issus du Rang« är syn- nerligen svårt. Det var liar fråga om minst tre större kategorier: de som befordrats på grund av speciella insatser i krig, den grupp underofficerare som enligt Gouvion-Saint-Cyr-lagens kvotsystem av anciennitetsskäll skulle bli underlöjtnanter och de f d eleverna vid krigsårens officersskola i Cherchell i Algeriet. De senare torde i åtskilliga avseenden ha haft ungefär samma förutsättninngar ifråga om teoretisk skolning som eleverna vid Saint-Cyr. De övriga torde ofta ha färdast med en ganska obetydlig packning av skolmässiga kunskaper och intellektuellt gods.
Redan denna ytliga oversikt av officerarnas teoretiska skolning fore intradet på yrkesbanan måste beråttiga till slutsatsen att ojåmnheterna varit påfallande stora. Fenomenet år ingalunda specifikt for efterkrigstiden, men mycket tyder på att tendensen till sårskilt stora ojåmnheter i fråga om bokliga kunskaper, sannolikt också vad ror allrnån intellektuell kapacitet, blivit mera markerad under denna period ån den varit tidigare.

Social bakgrund
Elevklientelet vid krigsskolan i Coetquidan bar underkastats ganska in- gående sociologiska studier. Betråffande de cirka 10 400 officerare som 1945-58 utbildas dår har man en ganska klar bild av dcras sociala bakgrund. I fråga om återstoden - inemot 45 procent av den under perioden rekryterade officerskåren - saknas ett sådant statistiskt material. Girardet år i sin studie emellertid beredd att på dem applicera en karakteristik av deras foretradare under årtiondena fore 1807-71 års krig, som skall ha bestått av »unga lantjunkare med så obetydligt arvegods, att de ej kunde foda en kull barn; söner som gjort sina dumlieter; officersbarn angelågna att gå i fådernas invanda spår; avkomlingar till fattiga tjånstmån, vana att suga på ramarna; studerande som trottnat på att blekna under kurserna och sprika i examina; soner till liantverkare och butiksågare i ståderna. Arinén fanns dår, beredd att ge dem en framtid. Dromde alla om att bli officerare då de trådde in i dess led? Förvisso icke«.(6) 

(6) Ätergivet efter Chalmin, L’officier français de 1815 à 1870.

Under soknin gen rorande de 10 400 krigsskoleelevernas familjebakgund 1945-58 - den berorde sålunda både »avdelningen Saint-Cyr« och »trupp- avdelningen« - kan tabellmåssigt sammanfattas så.

Likheterna i social bakgrund for eleverna i de två avdelningarna år slående: i båda fallen år rekryteringskållan militåra familjer den avgjort storsta. Man marker å andra sidan en viss, långre driven »demokratiseringsprocess« inom »truppavdelningen«, dår rekryteringen från underofficersfamiljer, lagre tjånstmån, kommersiella yrken ocli ej minst arbetarmiljoer, varit påtagligt storre ån i »avdelning Saint-Cyr«. Undersokningen får emellertid en klarare signifikens om man gor jåmforelser i tiden. Vid Saint-Cyr utgjorde soncrna till militårer 1939 mindre ån 30 procent av total- antalet, steg 1945 til 43 ocli nådde 1958 48 procent. Okningen berodde fråmst på en okad tillstromning av soner till underofficerare och gendarmer, vårs antal relativt sett mer ån fordubblades, medan officerssonerna okade endast foga. Detta fenomen var ån mer påfallande i fråga om »truppavdelningen«. Parallellt liårmed minskade under perioden 1945-58 i båda avdelningarna inslaget av soner till civila tjånstinån, sårskilt i hogre befattningar, medan arbetarefamiljerna blev något mer representerade. Bakom detta fenomen ligger såkerligen en social vårdering; i underofficersocli lågre tjånstemannamiljoer uppfattades intrådet på officersbanan alltjåmt som en statushojning. For t e de hogre tjånstemånnen och i viss mån officerarna sjålva gållde andra vårderingar.
År 1960 gjordes en utredning for att klarlågga den sociala bakgrunden hos de 1250 kandidaterna till samtliga krigsskoler (armén, marinen, flyget). Man inhåmtade data åven for dem som samtidigt sokte till ett antal motsvarande civila skolor. For de senare fann man att i cirka 15 procent fali fåderna var militårer; i fråga om aspiranterna till Saint-Cyr var uppgiften 44 procent.
I denna utredning undersoktes också kandidaternas familjebakgrund i en tidigare generation. Man fann då, att mer ån en fjårdedel av aspiranterna var son- eller dottersöner till aktiva officerare, varvid fadern i omkring 50 procent fali varit aktiv officer och endast mycket sålian underofficer. Om endast morfadern varit officer var också fadern officer i 30 procent fail. Om dåremot farfadern eller dessutom morfadern varit officer var också fadern officer i 47 respektive 58 procent fall. 
De uppgifter som hår har anforts tyder onekligen på en stark och okande tendens till »egenrekrytering« inom armén, ytterligare framhåvd av att 25 till 30 procent af eleverna vid de olika officersskolorna som »enfants de troupe« genomgått forberedande militåra skolor, le Prytanée de La Fléche o dyl. Man kan, som Girar det uttrycker forliållandet, »iaktta en sorts återtågsfenomen, liur det militåra samliållet drar ihop sig inom sig sjålvt«.

Motivation
En enkåt 1960 bland kandidaterna till de stora militåra skolorna påvisade, oavsett deras sociala bakgrund, en stor samståmmighet i fråga om motiv for yrkesval. Betråffande armén kom de faktorer som utredarna betecknåde med »gout de servir - recherche d’un idéal« i fråmsta rummet, foljt av begreppet »militarisme«, varmed ej absågs vad vi menar, utan en kåns- lomåssig avknytning till armén som en nationell institution. På tredje plats placerades omståndigbeter, som utredarna ansåg sig kunna sammanfatta under rubriken »gout de combat«. Det har sitt intresse, att aspiranterna till marinen och flygvapnet angav smak for resor och teknik (endast flyget) som kraftigare motiv for yrkesvalet än deras kamrater vid armén.
Det kan vara belysande, att återge några frågor och svaren på dem från samtliga officersskolor.

Onekligen åsterspeglar vad som hår antytts om de unga officersaspiranternas skål for yrkesvalet en motivationsskala och attityder till krigsmaktens roli i samhållet som ganska påfallande och avviker från eljest vanliga opp- fattningar. Å andra sidan torde det knappast vara mojligt att tillmåta en enda undersokning av detta slag något storre analysvårde vad ror hela officerskåren.

Alder och befordran
Befålskårernas sammansåttning, ålder och befordringsmojligheter har sannolikt ganska stor betydelse for deras attityd till omvårlden, speciellt statsmakten. Kanske gålier detta sårskilt under fredsforhållanden. Det år troligt att sent eller ojåmnt avancement har ett starkt negativt inflyande på dem som anser sig missgynnade. De finns dårfor skål att granska ålders- strukturen och befordringsvillkoren i den franska armén.
En sammanställning i oktober 1958 visade att den franska armens officerskår, omkring 26 790 officerare, fördelades sålunda:

Ytligt betraktad förefaller denna fördelning ganska gynnsam. Verkligheten var emellcrtid betydligt mindre tilltalande, främst beroende på åldersfordelningen.
De mycket stora årgångarna 1912-14 och 1920-21 bildade år 1958 aktuella eller potentiella proppar i befordringsgången. Aldersgruppen 44- åringar utgjordes sålunda av cirka 1450; motsvarande uppgifter för 37- åringama (födda 1921) var omkring 1250. Om man betänker, att var och en av de närmast följande åldersklasserna i båda fallen omfattade ungefär 800 individer inses lätt befordringssvårigheterna, både för de stora åldersklasserna och de därefter närmast yngre. Härtill kommer, att befordran till major och högre under och strax efter andra världskriget i stor utsträck- ning skett mycket tidigt; de officerare som åtnjutit denna favör måste alltså spärra befordran under mycket läng tid.
En undersökning i slutet av femtiotalet har också påvisat hur olika karriärmöjligheterna gestaltade sig för elever vid Saint-Cyr (motsvarande avdelning i Coetquidan) och för till officerare omskolade underofficerare. Resultaten sammanfattas i denna tabell.

Det framgår direkt av tabellen, att befordringsmöjliglieterna är fundamentalt skiljaktiga för f d elever vid »avdelning Saint-Cyr« och f d underofficerare som underkastats kompletterande utbildning på ett eller annat sätt. Av de senare kan endast cirka hälften hoppas på befordran över majorsgraden; motsvarande data för Saint-Cyr-eleverna är 90 procent. Dock kommer en relativt ansenlig del av de f d underofficerarna att avancera till de högsta officersgraderna, general och överste (18 procent). I dessa grader är emellertid f d elever från avdelning Saint-Cyr relativt sett tre gånger så talrika. Uppenbarligen har officerare med militärt ursprung i reserven eller som underofficerare (utan kompletterande formell skol- ning) betydligt sämre befordringschanser. Möjligheterna finns emellertid; som exempel kan anföras, att arméns yngste överste år 1958 hade denna bakgrund. Det var emellertid ett exceptionellt fall: Bigeard.
En närmare studie har också påvisat betydande olikheter mellan truppslagen vad rör befordringschanserna och officerarnas militära ursprung. Generellt sett synes infanteriet och pansartrupperna ha varit mest framgångsrika i sin befordringspolitik.
»Direkt« och »indirekt« rekryterade officerare fördelades mycket ojämt på truppslagen. Pansartrupperna kom främst beträffande »direktrekryte- rade« - 1958 hade 38,4 procent av deras officerare varit elever vid »de stora militära skolorna« - och tätt därefter följde infanteriet och ingenjör trupperna. Motsvarande uppgifter för de sämst lottade truppslagen, trängen och underhållsforbanden, var respektive cirka 15 och 10 procent Det är naturligt att denna trend var än mer påfallande i fråga om de högsta offi- cedsgradema.
Denna översikt förmedlar sålunda intryeket av samma olikheter i fråga om befordran mellan truppslag, åldersgrupper och officerare med skilj- aktigt militärt ursprung, som man kunnat notera i andra sammanhang. Själva befordringsprinciperna torde ha varit olika och dessutom ha underkastats förändringar tid efter annan.

Löneforhållanden
Den franske officeren var under den diskuterade perioden illa betaid, i jämförelse såval med andra arméer som med andra statstjänstemän i Frankrike. Han var självfallet medveten därom; debatten var livlig och kraven ibland högljudda. Som jämförelsematerial återges här några må- nadslöner 1960 och 1965 för officerare i olika grader. I jämförelse med civila statstjänstemän med motsvarande skolning uppbär den unge officeren lön tidigt, redan vid 22-24 års ålder. En hans »motsvarighet«, t e en (f d) elev vid Ecole Nationale d’Administration, uppbår gamma formåner forst vid cirka 26 års ålder. Men officerarna passeras därefter snabbt. De civila tjånstemånnen åtnjuter automatisk och snabbare befordran till mellanloneklasserna samt har hogre pensionsålder. Då officeren befinner sig i åldern 35-50 år år inkomstmarginalen till jåmnåriga civila statstjånstemån mycket betydande. Det år forst då mycket fram- gångsrika officerare vinner befordran till general, i typfallen vid 53 å 55 års ålder, som de lonemåssigt passerar huvuddelen av jåmåriga personer i statlig tjånst. På grund av den låga pensionsåldern - 57 år for general - år det dock otroligt att »livsionen« ens i sådana mycket gynnsamma fail biir tillnårmelsevis lika stor som for den civila »motsvarigheten«.

Officerskåren liar utan tvekan varit starkt medveten om och kånslig for den nedvårdering av det militåra yrket som de relativa nedjusteringarna av loneformånerna inneburit. Visserligen har tåmligen betydande speciella formåner forekommit - delvis in natura - som medfort en hogre ekonomisk standard ån kontantlonen antyder, men detta oaktat torde åtskilliga franska officersfamiljer ha konfronterats med mycket besvårliga ekonomiska problem. Den klara tendensen, att många officerare soker sig till mera remunerativa arbeten inom den privata sektorn har såkert till stor del sin forklaring hår. Vidare torde militåryrkets relativt dåliga lonsamhet ha bidragit till att sånka dess prestige i »civila« ogon, åven i jåmforelse med andra statstjänster.

Miljö och livsvillkor
Yrkesverksamheten och familjelivet formas uppenbarligen på ett annat sått for den militåra personalen ån for huvuddelen av andra statstjånstemän eller i privat tjånst verksamma. Det år hår ej enbart fråga om yrkets »inbyggda« risker: det har emellertid i avsnittet »Rekryteringsfrågor« framgått, att dessa ej år negligerbara. Ån viktigare torde ha varit alla de forhållanden som på ett eller annat satt i Frankrike förknippas med foreteelsen »den militära nomadismen«. År 1959 gjordes en detaljerad under- sökning av cirka 700 officerares yrkeskarriärer och vissa aspekter av deras familjeliv. Av utredningsmaterialet utnyttjades till en början endast data för de knappt 400 officerare som varit i tjänst sedan 1945, varav 235 gifta. Perioden tackte sålunda hela indokinakriget och de fyra forstå åren av algerietkrisen. Den undersökta gruppen omfattade tre kategorier med ungefår samma antal individer: elever i stabs- och krigshögskolorna: sannolikt en elit; officerare i kårforband: till stor del antingen tekniker eller stabspersonal; samt officerare tillhörande infanteridivisioner: sannolikt ett »genomsnitt« av den franska officerskåren.
Undersökningen visade att de fiesta officerare, oavsett vilken kategori de tillhörde, tillbringat den avgjort största delen av de tretton åren från 1945 utanför Frankrike. Ett medelvårde år, att ungefår två tredjedelar av den totala tjånst- göringstiden 1945-1958 tillbringats utanför Frankrike.
Variationerna var emellertid ganska betydande. Bl a kan man notera, att gruppen elever vidd stabs- och krigshögskolorna tillbringat betydligt långre tid, både i Indokina och hemlandet, ån de två andra kategorierna. En närmare undersökning visar också, att endast tio procent av officerarna i »skolgruppen« överhuvudtaget ej beordrats till Fjärran Östem; motsvarande data för de två andra grupperna var cirka 40 procent. Mer än hälften av eleverna vid de högre skolorna hade två till fyra års erfarenheter av Indokina; 20 procent hade varit dår mer ån fyra år. För de två andra kategorierna var dessa data respektiva cirka 40 och sju till åtta procent.

De statistiska uppgifter som hår presenterats antyder sålunda, att den intellektuella eliten av armén i sårskilt hög grad och under påfallande lång tid utsatts för erfarenheten Indokina. De centrala befattningar som många av dessa officerare skulle beklåda och deras relativt långa tjånstgöringstid i Frankrike - bl a just vid Ecole de Guerre - möjliggjorde för dem att i en eller annan form med låtthet vidarebefordra sina indokinesiska lårdomar till en stor publik.
De förhållanden som hår något berörts fick också som konsekvens en stor frekvens av flyttnnigar, långvarig splittring av familjerna och otill- fredsstållande bostadsforhållanden. Mer ån en tredjedel av de gifta skol- eleverna skall ha flyttat sju gånger eller mer under en trettenårsperiod; för de andra kategorierna var frekvensen något lågre. Med vissa skiljaktig- heter mellan de tre grupperna hade 30 till nåra 55 procent av officerarna levat skilda från sina familjer under mer an fyra år; gruppen officerare vid infanteridivision var i detta avseende såmst lottade. Svårigheterna att finna adekvata bostader liar ett niira samband med dessa forhållanden. Trots att man från 1956 bedrivit en systematisk nybyggnadsverksamhet till formån for krigsmaktens personal angav en officiell beråkning 1960 att bostadsbristen for militår uppgick till 36 500 liigenheter. Situationen for- svårades ytterligare av den mer an genomsnittliga fruktsamlieten i de militåra åktenskapen. Mycket stora officersfamiljer - fem barn och fler - ar i de overhuvudtaget barnrika Frankrike ingen sållsyntliet. Uppenbarligen måste de har knappliåndigt berorda fdrhållandena skapa mycket komplicerade familjeforliållanden, dår bdrdan ej minst vilat på officershustrun. Efterkrigsforhållandena har sålunda fått som konsekvens, att mycket betydande grupper av den franska officerskåren i bog grad isolerats från det dvriga samhållet. De liar samtidigt tvingats leva under tåmligen betryckta ekonomiska omståndigheter och ofta varit skilda från sina familjer under mycket lång tid. Officerare bogst upp i den militåre liierarkien, som kompenserats av sina yrkesmåssiga framgångar — i viss mån åven ekono- miskt - samt det yngsta befalet, som till stor del ånnu ej bildat famil, torde ha varit de minst utsatta for dessa olågenheter. Med sårskild tyngd drabbade de i stållet aldersgruppen 35-45 år, som till stor del rekryterats under senare delen av 30-talet, då tillstromningen till militåryrket var exceptio- nellt stor och kvaliteten dårfor ovanligt bog. Dessa officerare var i slutet av 50-talet och bdrjan av 60-talet majorer, overstelojtnanter eller overstår, ofta i befattningar med ett betvdandt ansvar.

Ideologi, moral, aktivism
Under 50-talet och i 60-talets borjan gjordes upprepade forsok att fram- stålla den franska armén som huggen ur ett block. Vad som hår redovisats och diskuterats, torde ha visat att en så monolitisk enhet aldrig forekommit, åven om idealet foresvåvat redan Gouvion Saint-Cyr. Snarast var incitamenten till upplosning i vissa avseenden så starka, att de i och for sig var motiv for de emfatiska proklamationerna om »arméns enhet«. I rekryterings- och utbildningssystemet, de upprepade gallrings- och utrensnings- operationerna, den relativa isoleringen från vissa betydelsefylla samhållselement och officerskårens sociala bakgrund fanns faktorer som - beroende av andra omståndigheter - kunde splittra eller hålla samman armén, oka eller minska dess lojalitet vis å vis regimen och institutionerna. Yrkets relativt låga lonenivå, dess deklassering i forhållande till jåmforbara sysselsåttningar och de speciella arbetsforhållandena med långvarig splittring av familjer, täta flyttningar och årslånga sejourer utanför Frankrike måste forsvåra rekryteringen och eventuellt kunna skapa en negativ eller aggressiv inställning till bestämmande politiska myndigheter. En stärkt patriotiskt inriktad motivation borde å andra sidan a priori vara ett positivt drag, men kunde naturligtvis i ett läge, då någon inflytelserik fraktion av officerskåren ej längre solidariserade sig med regimen, vändas till ett vapen mot samhällets institutioner. Vissa tendenser till intellektuell utarmning av det ledande bcfälsskiktet var på längre sikt ett allvarligt symtom, både på brister i krigsmaktens effektivitet och dess prestige.
Det kan ej bli fråga om att här teckna ens en skiss av den franska militära aktivismen under V. Republikens forstå år eller av »arméns kris«: de mest eklatanta yttringarna är väl kända. Några viktigare faktorer, som eventuellt alltjämt kan ha inflytande på arméns lojalitet vis å vis regimen de Gaulle skall emellertid ytligt antydas.

Lydnadsproblemet.
Den militära aktivismen med sina mer eller mindre starka inslag av insubordination kan och bör återforas på forhållandena under andra världskrigct: de Gaulle själv är ju det vanligast citerade exemplet på »berättigade« lydnadsbrott. »Jag slutade tro på lydnaden som dygd när jag en dag i november 1942 på en maroekansk strand inom två minuter fick två motstridande order: den ena från min närmaste chef att förena mig med de amerikanska landstigningstruppema, den andra från min överste att göra motstånd till det bittra slutet,« säger sålunda en fransk officer.(7) I själva verket måste den övervägande delen av den franska officerskåren, även på de lägsta nivåerna, som bekant vid upprepade tillfällen under andra världskriget, i Indokina eller Nordafrika, ta ställning i lydnadsproblem med klart politisk innebörd. Det blev samvetsfrågor, där en senare liändelseutveckling kunde rättfärdiga insubordination, bestämma om valet varit »rätt« eller »fel«. Lydnaden övergick från att vara absolut - så som man på ett ofta negativt, men självuppoffrandt sätt gjort en dygd av den i Frankrikes militära historia 1870-71, 1940! - till att bli en mycket relativ sak.

(7) Återgivet av Girarde i Civil and Military Power in the Fourth Republic (i Huntington (red): changing Patterns of Military Politics)

Tendenser till insubordination torde ej ha varit bundna till några specifika politiska riktningar. Challe och Salan bade sina sympatier bland vänsterpartierna, Denoix de St Marc var efter lysande insatser i motstånds- rörelsen Compagnon de la Liberation. »I alla komplotter, öppna eller ej, som foljt varandra efter 1958, finner man ungefiir lika många republikanska och högerinriktade officerare«, framhållcr Le Mondes Jean Planchais.(8)
Upplevelserna i Indokina och Nordafrika var en lektion i krigforingens politiska karaktär som många franska officerare inliämtade väl, alltför väl. Kupper, pronunciamentos, politiserande militärer är ej i linje med fransk tradition, men decennierna efter andra världskriget omvandlade - temporart? - armén från »la grande muette« till »la grande bavarde«.(9) Ut- vecklingen sammanhängde i viss mån med det formella mandat som armén fick i Algeriet år 1957 att överta ledningen av nästan alla samhällsfunktio- ner. Denna politisering behöver ingalunda ha haft en spcciellt reaktionär eller ens konservativ karaktär; lika väl som man ansett sig kunna konsta- tera en »militär poujadism« bar forekomsten av en »militär kommunism« observerats. (10)

(8) Planchais, Quelle est cette armée? i La Nef, juli-sept 1961, p 61
(9) Frasen ar lânad ur Kelly, Lost soldiers (Cambridge, Mars 1965), p 288
(10) Diskuteras bl a i Planchais, Le malaise de l'Armée (Paris, 1958)

Samhället - armén.
Under hela den betraktade perioden liar det franska samhället befunnit sig i en accelerad teknokratisk utveckling. I denna miljö torde officerarna - särskilt ionm armén, delvis också marinen — ha utgjort ett nästan arkaiskt element. I vart fall bar det funnits ett betydande motsatsforhållande till det civila samliällets ökande inriktning på materiell produktion, höjd levnadsstandard, allt som sammanfattas i begreppet väl- färd. Officerskåren var under 50- och början av 60-talet mycket föga del- aktig av denna utveckling; den var engagerad i krig som en stor del av den civila opinionen tog avstånd från. Det forefaller som om detta i sin tur medfört ett i officcrskretsar ganska vitt utbrctt avståndstagande från de accepterade sociala värderingarna i det civila samhället. (11) Klyftan mel- lan samhälle och armé torde ha uppfattats på ett mycket reellt sätt av många officerare, ej minst det faktum att fredsjurisdiktionen var gällande under forhållanden som i verkligheten innebar krig. Uppenbarligen var detta avståndstagande särskilt markerat bos forband eller eller grupper som med rätt eller orätt betraktade sig som militära eliter. (12) Denna klyfta mellan yrkesmilitärerna och nationen gjorde sig också märkbar som ett mer eller mindre markerat motsatsforhållande mellan befälet och de vårnpliktiga, »le contingent«, vårs aktivitet eller brist på aktivitet under generalskuppen i april 1965 satte problemet på dess spets.(13)

(11) Se harom te Caseneu, Les attitude morales de l’Armée i angivet nummer av La Nef, Aven Roy, La Bataille de Dieu Bien Phu (Paris, 1964)
(12) En ingaende diskussion av dessa fenomen i Perrault Les Parachutists (Paris, 1961)
(13) I fråga om dessa problem se t e La Crise de l'Armée i Etudes, juni 1964, p 723 ff. Se aven citerat nummer av Le Nef, L’état d’esprit du contingent samt Bertherat, Lettre d’ancien combattant och Chapuis, La jeunesse et l’Armée i Esprit, oktober 1962, p 382 ff och p 463 ff

Uppfattningen om moderna krigs karaktär torde ha varit av utslags- givande betydelse for franska officerares stållningstagande i många kritiska politiskt-militara krissituationer. Grundlåggande har hår varit åsikten, att krig i vår tid ofrånkomligen måste ha en ideologisk karaktår, vare sig ideologien nu varit mål eller medel: konfliktsituationen har under alla forhållanden sin grund i kampen mellan Ost och Våst om vårldsherra- våldet.(14) En andra utgångspunkt torde ha varit meningen att moderna krig år en långvarig, nåstan permanent foreteelse på låg konfliktnivå : det år fråga om krig som begrånsas ifråga om rummet eller intensiteten. Det år vålkånt, att åtskilliga franska officerare interpreterade sina erfarenheter i Indokina på detta sått; många av dem, exempelvis Argoud, från borjan en framstående tekniker, Lacheroy, Gardes, Broizat m fl skulle så små- ningom hamna i OAS-lägret. Hår antydda tankar ledde så småningom till en fullt utformad fransk armédoktrin for moderna krig, teorien om la guerre révolutionnaire, som hade sin blomstringstid omkring 1959 och forst så småningom kunde ersåttas av andra koncepter. De mest synliga uttrycken for denna teori var en omfattande psykologiskt-politisk propagandaapparat, sårskilda psykskolor for allt hefål i Algeriet, speciella femte byråer for psykologisk verksamhet i olika former, omgrupperings- och indoktrinationslågren i Algeriet och kanske ej minst de stora paraderna av »les hommes peints«, fallskårmsjågare, legionårer och marininfanteri. (15)
Rekryterad, utbildad och indoktrinerad på ett tåmligen specieilt sått, utsatt for interna kriser, vid några tillfållen i oppen eller illa doid konflikt med »sitt« samhale, flitigt utsatt for utrensningar och omorganisationer motte den franska armén situationen efter Evian. Problemet om armén och den V. Republiken kan eventuellt formuleras som en fråga om eller i vilken utstråckning de grundlåggande anledningarna till en forsvarets kris alltjamt finns kvar.

(14) Centre d’Etudes Supérieures de Psychologie Sociale år representativt for organisationer som med framgång distribuerai en katolskt inspirerad tolkning av kommunismen. Se tex Sauge, Echee au communisme (Paris, 1958) eller L’Ordre Français, specialnummer december 1959.
(15) Litteraturen om »la guerre révolutionnaire« år mycket omfattande. En grundlåggande text år ett foredrag av oversten Lacheroy, Guerre révolutionnaire et Arme psychologique den 2 juli 1957, senare distribuerai i stencilupplaga av forsvarsministeriet. Ingående analys i Paret, French Revolutionary Warjare jrom Indo- china to Algeria (London, 1964). Ôversikt i Åhslund, Vår tids krig: subversion och guerilla (Strategisk Bulletin, oktober 1965)

De senaste åren
Den skiss som har dragits upp av den franska officerskårens rekrytering, utbildning och struktur i ovrigt hånfor sig till situationen i slutet av 50- och 60-talet. Åtskilliga foråndringar har intrått sedan dess, dels genom kårens naturliga omsåttning, dels genom konkreta åtgårder for att foråndra dess struktur.

Forandringar i rekrytering, utbildning m m sedan 1962(16)
Under senare år har man gjort en anstrångning for att hoja nivån hos eleverna vid krigsskolan i Coétquidan, såvål »avdelning Saint-Cyr« som »truppavdelningen«. Intrådesproven har forsvårats och anpassats efter de principer som galler for Ecole Normale Supérieure. Kraven på allmån- bildande kunskaper hojs. Aspiranterna får mojlighet att avlågga vissa universitetsexamina i Rennes Ispråk och/eller naturvetenskap); det år en mojlighet som utnyttjas i ganska stor utstråckning. Resultaten vid intrådesproven tyder på en hojning av nivån hos aspiranterna. Officerare som kommer in i yrket den »indirekta« vågen visa »truppavdelningen« vid Coétquidan har sedan några år avlagt »baccalauréat« i våsentligt storre omfattning ån tidigare: vid kurs 1963-64 om 163 elever gållde detta for 141, dvs cirka 35 procent. Inom de nårmaste åren kommer man att kråva denna examen av alla elever.
Vidareutbildningen av officerarna har forbåttrats genom att man fr o m 1/1 1965 infort en for alla kaptener obligatorisk kurs. Den hogre tekniska utbildningen har intensifierats, bl a genom långvarig universitetsutbild- ning. Åtskilliga officerare får mojlighet till intensiv specialisering genom årslånga akademiska kurser i språk, samhållsvetenskap m m.
Rekryteringen av officerskåren borjar nu likna forhållandena fore andra vårldskriget, dock med det viktiga och avslojande undantaget att proportionerne mellan »Saint-Cyr-officerare« och omskolade f d underofficerare nu kastats om. Antalet ej omskolade f d underofficerare i hogre grader anses vare alltfor hogt.

(16) Data i huvudsak ur Neyron de Saint-Julien, L’evolution du corps des officiers (Revue Militaire d’Information, december 1964, p 46 ff).

Befordringssystemet har reformerats i flera avseenden. Sålunda har man skapat storre likformigliet i de olika truppslagen; befordringsutsikterna år i stort desamma overallt. Man har inråttat en sarskild befordringsenhet for officerare i administrativ tjånst. De tillforsåkras hårigenom en långsam men såker befordran. Underofficerare som kommit in i officerskarriåren enligt anciennitet kommer framledes att bilda en sårskild kår av »tekniska officerare« med pensionsåldern 45 år. Vid denna ålder erhåller de en icke obetydlig pension och har i de fiesta fali mojligheter att starta ett nytt yrke. I anslutning till den aktuella begrånsningen av de aktiva kadrarna inom armén kommer man overhuvud taget att skapa alternativa mojligheter till korttidstjånster. Omskolningen av officerare till andra publika tjånster, fråmst lår aryrket, anses ha varit en betydande framgång. Av cirka 2700 officerare som 1964 låmnade armén avsåg omkring 400 att ågna sig åt undervisning. (17)
De reformer som hår antytts bor på långre sikt kunna medfora en officerskårens anpassning till det civila samhållet. I och med att armén dragits tillbaka till hemlandet och angrånsande delar av Tyskland år det mojligt att kontakterna med andra miljoer återknytes. Relationerna armé-sam- hålle biir i hog grad beroende av yrkesmilitårernas ekonomiska status, den uppskattning deras yrke åtnjuter och krigsmaktens struktur. Men anpass- ningsprocessen till den nya situationen efter algerietkrisen har också en tidsaspekt: kommer det att droja fem, tio eller tjugo år innan krigsmakten på nytt år vål integrerad i samhållet? Man måste formoda, att många av de officerare som helt eller delvis upplevde den långa krigsperioden 1939- 62 och då utbildade sina åsikter och attityder fundamentalt sett knappast kommer att foråndras. Av dessa skål erbjuder officerskårens foråndring ett visst intresse.

(17) Le Monde, nr 848 (14-20/1 1965)

Officerskårens storlek och omsättning
Vid slutet av algerietkrisen ingick omkring 31 500 officerare i den franska armén. Den årliga omsåttningen uppgick till cirka 1300-1400 individer. I december 1963 faststålldes lagstiftningsvågen att befålskadrarna i armén - varav drygt 27 000 officerare - skulle begrånsas genom framtvingade, »frivilliga« avgångar i fortid: den 31 december 1965 borde antalet officerare vara omkring 23 000. Cirka 2300 officerare borde under vart och ett av åren 1964 och 1965 formås låmna armén. I sjålva verket oversteg de frivilliga avgångarna under 1964 dessa onskemål: utover normala pensionsavgångar o dyl låmnade 2700 officerare armen. Det faktiska utfallet for 1965 ar ånnu ej kant. (18)
Om man antar att de ursprungliga planen kunnat foljas - och de kanda resultaten tyder på att några svårigheter knappast uppstått - skulle detta innebåra at armén i borjan av år 1966 bl a omfattar cirka 23 000 officerare i aktiv tjanst. Av dessa torde omkring 17 500 ha varit anstållda redan fore 1962 och sålunda under kortarte eller långre tid upplevt den militåra yrkesmiljo som har skisserats och på ett eller annat sått, med eller mot sin vilja engagerats i arméns kris.
Omkring 65 procent av den nuvarande officerskåren måste for mindre ån fem år sedan formodas ha tagit stållning for eller mot den aktuella regimen. Hur sympatiema fordelades då vet man ej, men otvivelaktigt agerade en inflytelserik grupp mot de Gaulle. Sjålvfallet kan man ej heller veta om dåtida stållningstaganden blivit bestående; rent subjektivt kan det dock antagas att denna yrkesgrupp har påfallande svårt att åndra upp- fattning i så angelågna frågor.
Med den personalomsåttning som planeras i armén kommer det att droja till borjan av 70-talet innan kategorien officerare med personliga erfarenheter från algerietkrisen befinner sig i minoritet. Naturligtvis kan man genom en åndamålsenlig personalpolitik hindra dem från att beklåda viktigare poster.

(18) L’Armée, april 1964, p 9 ff; Le Monde nr 781 (3-9/10 1963) och 848 (14-20/1 1965)

Krigsmaktens struktur
Det franska forsvaret skall som bekant bestå av tre komponenter: la force de dissuasion, les forces d’intervention och la défense operationelle du territoire. Det saknas hår anledning att nårmare diskutera deras samman- såttning och uppgifter; strukturen hos krigsmakten år av intresse i detta sammanhang endast i den mån den kan formodas påverka befålskårernas attityder. I »avskråckningsstyrkan« kommer ett sextiotal kåmvapenbåran- de Mirage IV snart att ingå, under 70-talet ersatta av missiler for våte- bomber och kompletterade med tre till fem ubåtar, utrustade med raketer av Polaris-typ. »Interventionsforbanden« skall fråmst utgoras av sex me- kaniserade divisioner med omkring 1500 stridsvagnar (AMX 30), ett stort anta bandvagnar och cirka 900 helikoptrar, understodda av taktiska kåm- vapen. »Territorialforsvaret«, slutligen, skall efter genomford organisation omfatta en bataljon per departement - totalt ett hundratal - och hårutover cirka 15 brigader. Stommen till dessa forband (omkring 30 procent) skall finnas i fred.
En så genomgripande modernisering fordrar sjalvfallet mycket betydan- de investeringar, sårskilt for kårnvapenprogrammet. Det år signifikativt, att driftbudgeten — till stor del personalkostnader — sedan 1960 konstant sjunkit i fbrhållande till kapitalbudgeten. For år 1966 forutser budgeten for forstå gången storre kapital - ån driftkostnader.(19)
Inneborden av den skisserade utvecklingen år att kårnvapenprogrammet genomfores på bekostnad av de »klassiska« forbanden och forsvarsgrenar- na. Några data viser detta mera i detalj.
Marinens aktuella byggnadsprogram avsåg ursprungligen tiden 1954—60 men måste stråckas ut over en ånnu ej exakt faststålld tidsperiod. Liksom de andra forsvarsgrenarna har marinen ett personalunderskott på 10-15 procent. Flygvapnet har fått beviljade anslag på 110 miljoner francs in- dragna eller senarelagda: frågan om ersåttning for Mirage III år bl a därfor ännu ej löst.

(19) Le Monde, nr 889 (28/10-3/11 1965)

Armén har mer ån andra forsvarsgrenar fått kånna de ekonomiska kon- sekvenserna av kårnvapenprogrammet. År 1965 beskars redan beviljadt anslag med 377 miljoner francs. Som foljd hårav kommer tillforseln av stridsvagnar till armén att begrånsas till 100 å 110 per år i stållet for av- sedda omkring 180. Forst 1968 når produktionen sitt maximum. De meka- niserade divisionerna torde dårfor bli fårdiga omkring två år senare ån avsett. Betråffande produktionen av helikoptrar råder ett motsvarande for- hållande. Arméns personalstyrka som ånnu 1963 uppgick till cirka 465 000 man skall 1966 vara reducerad till 335 000. Vakanserna i fråga om fast anstålld personal uppgår till ungefår 13 000 man. Dessa data - som i sig sjålva ger en antydan om att armén ej år attraktiv - forklarar varfor armé- officerare ser med betydande skepsis på arméns - och dårmed sin egen - framtid. Reduceringen av arméns personalstyrka med nåra 30 procent under tre år, forseningen av organisationen av liogre forband och en be- grånsning av ledningsorganen på det militårterritoriella området kommer att få så allvarliga konsekvenser for många officerares karriårmojligheter, att de rimligtvis måste beroras mycket illa av foråndringarna. Den tekniska moderniseringen av forsvaret får ånnu under flera år verkan i huvudsak endast inom en mycket begrånsad sektor - kårnvapenstyrkorna — medan andra komponenter av krigsmakten i påfallande grad arbetar under knapplietens kalia stjåma. Detta galler mest armén som också drabbats av andra åtgårder, t e ett nåstan fullståndigt stopp på bostadsbyggandet for militärer.(20)
Principerna for det franska forsvar som f n håller på att realiseras år uppenbarligen nåra beslåktade med dem som inspirerade forfattaren till Vers l ’armée de méetier(1934). de Gaulle uttryckte dem då sålunda: »Man måste fbratse, att personalbehovet, åtminstone for de forstå strider- na, en dag kommer att tillgodoses i huvudsak genom yrkesbefål och frivillig, kontraktanstålld trupp«. Ett steg i denna riktning år den tidigare an- tydda begrånsningen av armén, både vad ror befål och vårnpliktiga. Frankrike har helt enkelt en storre tillgång på vårnpliktiga ån som kan anvåndas i de Gaulles system. Enligt att antaget, något modifierat regeringsforslag: skall den forstå tjånstgoringcn for de uttagna bli 16 månader; dårutover tillkommer vissa månadslånga repetitionsovningar m m. Inom ramen for ett sådant system biir det årliga behovet av vårnpliktiga något mer ån 200 000, tillgången år nu omkring 400 000 och stiger under 70-talet till 500 000 man per år. Mycket betydande delar av åldersklasserna måste sålunda undantagas från den aktiva militårtjånsten; endast ett fåtal får andra totalforsvarsuppgifter. Befriade från vårnplikt biir fråmst familjeforsorjare och vissa medlemmer av mycket stora familjer; elever i en del hogre låroanstalter kan erhålla uppskov. Dessa principer for arméns personalforsorjning har utsatts for stark kritik. I Le Monde har Planchais upprepade gånger nagelfarit projektet; enligt hans mening kan de allvarligaste erinringar resas, av politiska och militårt-tekniska skål. Systemet skulle strida mot jåmlikhetsprincipen, lågga en otillborligt tung borda på dem som utsåttes for vårnpliktstjånsten och komplicera studier och yrkesverksamhet for alla dem som erhåller uppskov (120 000 under 1966). Man skulle också låta ett vålbehbrligt till- fålle till »nationell uppfostran« gå forlorat. Det forefaller vara den famosa »brassage de toutes les classes sociales« som foresvåver Planchais. Man riskerar i hog grad, framhåller han, att »få se hur det skapas en bitter solidaritet mellan de 50 procent unga fransmån som år vålbyggda, har en far, år enda soner eller yngsta barn, och for vilka militårtjånsten inte kommer att vara det ibland oangenåma men ofrånkomliga tvånget att delta i landets forsvar som åligger var och cn, utan ett handråckningsarbete som slumpen tvingat på dem«.(21)

(20) Le Monde, op cit.
(21) Le Monde, nr 862 (22-28/4 1965), nr 865 (13-19/5 1965) och 866 (20-26/5 1965)

Liknande tanker liar funnit forsiktiga uttryck på militår sida. Generalen Valluy har uttalat sig mot tanken på en yrkesarmé; hans motiv var ungefår desamma som Plancliais’. I den officiella tidskriften Revue de défense nationale lanserade oversteldjtnanten Ménard tankar på ett forsvar av milistyp, med en kort grundlåggande utbildning (tre-fyra månader) och dårefter åtskilliga repetitionsovningar om en å två veckor. Motiven for dctta system var dels doktrinåra - forfattaren horjade sin uppsats med ett Jaurés-citat - dels tekniska. Enligt Ménard skulle det vara mojligt att utan egentliga fdråndringar i betydande utstråckning anvånda »civila« samhåUs- resurser for arméns behov i krig. Det moderna krigets ytkaraktår stålide också krav på många forband, men vål ordnad kunde deras grundlåggande utbildning vara helt kort. Slutligen inncholl uppsatsen en skarp kritik av det franska mobiliserings-, stabs- och undcrhållssystemet. De speciella truppslagen borde elimineras och tilsammans bilda »une armée de melée«, dår »allt blandadcs, infanterister, kavalleristcr, artillerister, stormpion- jårer, signalister...« »Utan tvivel«, tillade Ménard, »kommer traditions- anhångarna och de passionerade låsarna av rullan att kåmpa mot en så logisk losning. Några tanker i uppsatsen låt som gcnklangar från algeriet- krisens tid, låt vara belagda med sordin for att båttre passa in i den moderna orkestreringen.. .(22)

Några aktuella problem och symtom
Inom den franska krigsmakten utfores sedan lång tid årliga undersok- ningar av forbandens »moral«. Tidigare utgjordes de uteslutande av chefsrapporter; numera forekommer också psykotekniska sonderingar. En sådan undersokning redovisades i december 1964: dess allmånna slutsats var att andan under 1963 vid flertalet forband varit god eller mycket god; endast en obetydlig fraktion skulle ha haft »ganska god moral«. Under undersokningsåret skulle utvecklingen, har varit gynnsam, mest mårkbar vid forband dår tjånstgoringstiden forkortats, tjånst i Algeriet ej fore- kommit eller de materiella forliållandena forbåttrats. Befålskårcrna fo- retedde ganska stora skiljaktigheter. Befålen vid små enheter visade båttre anda ån vid de stora forbanden, dår en klar tendens till forbåttring dock var mårkbar. Gynnsamma faktorer var enligt undersokningen, att sviterna av algerietkriget ej långre var lika påtrångandc, vilket inedfbrde storre stabilitet och lugnare familjeforhållanden; åtgårderna for att begrånsa kadrarna verkade å andra sidan fdrsåmrande på moralen.(23)
Det finns naturligtvis goda skal att ifrågasåtta de officiellt redovisade resultaten av en moralundcrsokning. Som komplement till den ljusa officiella bilden skall har erinras av några incidenter och diskussioner.
 

(22) Lt-col Menard, Réflexions sur les institutions militaires i Revue de la defence nationale, augusti-september 1965, pp 1413-1426.
(23) L’Armée, december 1964, pp 14-19

Vid några forband som återvånde till hemlandet torde disciplinåra problem ha gjort sig gållande. Fåltfbrhållandena i Algeriet hade fort med sig eftergifter i fråga om disciplinens formella sidor. Tydligen kande vissa befal efter återkomsten till hemlandet ett behov av att åter »få truppen i band«; detta foranledde kontroverser. Disciplinproblemen kom i hog grad att berora manskapets utspisning. Matstrejker forekom under 1963 vid åtskilliga forband och foranledde hårdhånta ingripanden. En stor diskussion holls under 1964 igång kring dessa problem. I Rcvue Militaire d’Information påvisade pseudonymen Jean-Gabriel France fbrbandschefer- nas besvarliga situation: dc skulle forplåga sin trupp på obetydligt mer an tre francs/dag. Artikeln hade ordleksrubriken »Reflexions qui ne sortent pas de l’ordinaire« och fbljdcs i samma tidskrift och dagspressen av en serie kommentarer. Exempel låmnades på soldater som strejkade »for att lijalpa oversten«: med sin åtgård ville de - eller sade dc sig vilja - dra myndighetemas uppmarksamhet på anslagens otillråcklighet och administrationernas brister.(24) Mbjligen var dessa diskussioner, som sakligt och formellt berorde ett administrationsproblem, i grund och botten uttryck for andra, mera fundamentala tvivel. En bel serie av artiklar i Revue Militaire d’Information ger en antydan om inriktningen av de militåra forfattarnas bekymmer och deras intensitet. Signaturen Jean-Gabriel France tar upp frågan om rckryternas omhåndertagande vid forbanden, man diskuterar officerens sociala och humanitåra ansvar, arméns relationer till undervisningen i Frankrike, forsvaret och den månskliga faktorn, chefen och forbandsandan, vårnpliktens idé m m. Sjålva amnesvalet, liksom i viss mån såttet att behandla materialet, antyder en tendens hos forfattarna att trånga in i det studieområde som tidigare reserverats åt de nu upplosta femte byråerna: psykologisk verksamhet, propaganda och agitation. Det finns sannolikt fog for uppfattningen, att lårdomarna från Indokina och Algeriet ånnu cj glomts bort. (25)
 

(24) Revue militaire d’Information, nr 356 (januari 1964) och 358 (mårs 1964): Reflexions qui ne sortent pas de l’ordinaire; Le Monde, nr 799 (6-12/2 1964)
(25) Jfr artiklen av »Lieutenant X«, Pourquoi nous avons »perdu« la guerre d'Algérie, dar forfattaren forklarar »nederlaget« med ofullstiindig, okunnig och inkonsekvent tillampning av principerna for »la guerre revolutionnaire« (La Nef, juli-september 1961, pp 19-38).

Konkreta redogorelser for tillståndet vid forbanden — materiellt och psykiskt - ar av stort intresse i detta sammanhang. De ar emellertid såll- synta. Just darfor fortjanar en långre artikel av Philippe-Cliristian Mépuis i Le Monde i juli 1965, »Esprit militaire 1965«, sarskild uppmårksamhet. Den sligs återspegla de unga officerarnas attityder.(26)
Forfattaren konstater ar att flertalet officerare efter Algeriet ville med- arbeta i uppbyggnaden av en ny armé, visserligen utan entusiasm men likval ambitiost. Nu tror ingen liingre på något: »promesses, doctrine, foi, idéal, tout cela est regardé avec sceptisisme, pour ne pas dire avec défiance«. Många liar en nostalgisk långtan efter den tid da armén bestod av stora forband och gjorde belydande insatser. Kånslan av att de »konventionella« forbanden uppofras till formån for kårnvapenstyrkan skapar en djup bitterhet.

(26) Philippe-Christian Mépuis, Esprit militaire 1965, Le Monde nr 875 (22-28/7 1965)

Forbanden sags vare skelettartade. Infanteriregementet, som forr bestod av 3000 man, år nu reducerat till 1200. Bataljonsinstansen forekommer ej långre. Kompanier som skulle omfatta 200 man består av 60. Bristen på civil personal har jåmte otillråckliga anslag fått som konsekvens, att de talrika handråckningsgoromålen måste bestridas av dessa underbemannade forband. Detta måste få odesdigra konsekvenser for utbildningen, som i ovrigt forsvåras av lojligt inadekvata utbildningsanordningar, såvål for teoretisk som praktisk tjånst. Den helt otillråckliga tilldelningen av driv- medel år emellertid mest generande; de nodvåndiga fotmarscherna inne- bår så betydande tidsforluster, att åtskilliga tillåmpningsovningar måste instållas. Forfattaren frågar sig hur officerarna skall kunna leda sådana forband, »som ej skulle vara i stånd till det ringaste motstånd i strid«. Staberna och infrastrukturen, som alltjåmt år dimensionerade for en massarmé av åldre typ, år dåremot nårmast overbefolkade. Deras ingripanden i detaljer begrånsar forbandscbefernas råttigheter och dårmed deras initiativ på ett beklagligt sått. Disciplinkraven sågs vara småaktiga och irrite- rande. »Vilken tillfredsstållelse kan officerarna under dessa forhållanden få ut av sin yrkesutovning,« frågar sig Mépuis. Och han svarar sjålv med konstaterandet, att trottheten år enorm och att avsmaken borjar visa sig. Avlonings- bostads- och resforhållandena sågs alltjåmt vara bekymmer- samma: de år ej ovanligt att personal i parisområdet måste stiga upp kl 0500 och återvånder hem forst kl 2000. Ansokningarna om arbete hopar sig på de privata foretagens kontor och de kommer fråmst från de yngre och yngsta officerarna. Ledarna måste inse slutar forfattaren att landets forsvar aldrig enbart kan vila på »slagstyrkan« med sina Mirages och ballistiska missiler. Det fordras också solida stridande forband. »Men vilket varde kan dessa ha om befålen själva saknar tro på sitt yrke?«
De år sålunda en bild i dystra fårger som Mépuis tecknar av franska arméofficerare. Det förefallar också som rekryteringen av fast anstålld personal numera stöter på vissa svårigheter: antalet aspiranter till »av- delning Saint-Cyr« har åter sjunkit. Å andra sidan företer manskapsre- kryteringen en stigande tendens; vissa undersökningar tyder emellertid på att intelligensnivån år låg. Majoriteten av aspiranterna skall ha miss- lyckats i sina skilstudier. De fiesta ser armén som ett sått tat skaffa kompetens för ett annat, båttre betalt yrke. (27)

Det år med hånsyn till vad hår sagts om arméns problem forvånande, att en relativt sen opinionsundersökning visade en påtagligt positiv inståll- ning till krigsmakten lios flertalet unga mån. Svaren på frågorna visade dessutom att attityden till armén i allmånliet var gynnsammare efter ån fore vårnplikten. Lantbrukare och jordbruksarbetare har en ganska neutral instållning till armén eller tenderar till negativism. Denna år ån mera markant ifråga om unga mån från arbetarmiljö, dår man sårskilt tycks vara cliockerad över påstått slöseri i forsvaret. Studerande synes dåremot ej ha en speciellt fientlig instållning till krigsmakten. (28)
Indledningsvis stålides en fråga angående den franska arméns relationer till regimen och samliållet samt den »allmånna opinionens« attityd till armén. De data och synpunkter som hår presenterats medger knappast några bestämda slutsatser. Krigsmaktens splittring år emellertid ett domi- nerande intryck, såvål mellan de olika försvarsgrenarna som inom i vart fall armén. Betydande fraktioner inom denna har såkert en passiv eller klart negativ instållning till regimen, av yrkesmåssiga såvål som politiska och kånslomåssiga skål. Det förefaller å andra sidan som om officerskåren vore i fård att apnassa sig till samliållet i dess nuvarande ekonomiska och sociala form: efter att så länge så föga ha fått njuta frukterna av det franska miraklet år många officerare påfallande angelägna att själva ta del av den »lyxkonsumtion» av sc mestrar, hilar, Riviera osv, som vederbörligen forhånades under Indokina- och Algerietepokerna. Den mest ljudstarka, och ihland åven artikulerade opinionen uttalar sig ofta mot armén - dess monster och arbetsformer, ibland också mål. Det stora flertalet vårn- pliktiga synes dåremot vara passiva, avvaktande eller möjligen vagt positiva.

B. Åhslund.

(27) Le Monde, nr 877 (5-11/8 1965)
(28) Duquesne, Les jeunes et les armées, Revue Militaire d’Information, juli-augusti 1963, pp 13-19.

PDF med orginialudgaven af Militært Tidsskrift, hvor denne artikel er fra:

PDF icon armen_i_femte_republiken.pdf

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Litteraturliste

Del: